En hårtork är en elektromekanisk anordning som är utformad för att blåsa normal eller varm luft över fuktigt hår, för att påskynda avdunstningen av vattenpartiklar och torka håret. Fönar ger bättre kontroll över hårets form och stil genom att påskynda och kontrollera bildandet av tillfälliga vätebindningar i varje hårstrå. Dessa vätebindningar är mycket kraftfulla (de gör det möjligt att forma håret starkare än till och med de svavelbindningar som bildas av permanenta vågprodukter), men de är tillfälliga och extremt känsliga för fukt. De försvinner med en enda tvätt av håret.
Frisyrer som används med hjälp av föhn har vanligtvis volym och disciplin, vilket kan förbättras ytterligare genom användning av stylingprodukter och hårborstar under torkningen för att lägga till spänning, stadga och lyft.
Blåstorkare uppfanns i slutet av 1800-talet. Den första modellen skapades av Alexander F. ”Beau” Godefroy i hans salong i Frankrike 1890. Den handhållna hårtorken för hushållsbruk dök upp för första gången 1920. Hårtorkare används både i skönhetssalonger av professionella stylister och i vanliga hushåll av konsumenter.
Funktion
De flesta hårtorkar består av elektriska värmeslingor och en fläkt (som vanligtvis drivs av en universalmotor). Värmeelementet i de flesta hårtorkar är en naken, spolad nichromtråd som är lindad runt glimmerisolatorer. Nichromtråd används i värmeelement på grund av två viktiga egenskaper: den är en dålig ledare för elektricitet och den oxiderar inte vid upphettning.
När det gäller moderna modeller visade en undersökning av butiker 2007 att de flesta hårtorkar har keramiska värmeelement (som keramiska värmare) – på grund av deras förmåga till ”omedelbar värme”. Detta innebär att det tar kortare tid för torkarna att värmas upp, så det tar mycket kortare tid för håret att torka.
Typer
I dag finns det två stora typer av hårfönar (hårtorkar): den handhållna och hårtorken med styv huva. En hårkåptork har en hård plastkupol som kommer ner och passar över en persons huvud för att torka håret. Varm luft blåses ut genom de små öppningarna runt kupolens insida så att personens hår torkas jämnt. Idag finns hårkåptorkare främst i frisörsalonger.
Historia
År 1890 uppfanns den första hårtorken av den franske stylisten Alexander Godefroy. Hans uppfinning var en stor, sittande version som bestod av en huva som fästes på skorstensröret till en gasolspis. Godefoy uppfann den för användning i sin frisörsalong i Frankrike och den var inte bärbar eller handhållen, utan kunde endast användas genom att personen satt under den.
Den armenisk-amerikanske uppfinnaren Gabriel Kazanjian var den förste som tog patent på en hårtork i USA, 1911.
Omkring 1915 började hårtorkar komma ut på marknaden i handhållen form. Detta berodde på innovationer från National Stamping and Electricworks under varumärket White Cross, och senare U.S. Racine Universal Motor Company och Hamilton Beach Co, som gjorde att hårtorken kunde vara tillräckligt liten för att hållas i handen. Även på 1920-talet var de nya torkarna ofta tunga, med en vikt på cirka 0,91 kg (2 pund), och svåra att använda. De hade också många fall av överhettning och elstötar. Hårtorkarna kunde bara använda 100 watt, vilket ökade den tid som behövdes för att torka håret (en genomsnittlig hårtork kan idag använda upp till 2000 watt värme).
Sedan 1920-talet har utvecklingen av hårtorken främst inriktats på att förbättra wattstyrkan och ytliga exteriör- och materialförändringar. I själva verket har hårtorkarens mekanism inte genomgått några större förändringar sedan starten. En av de viktigare förändringarna för hårtorken är att vara tillverkad av plast, så att den blir lättare. Detta slog verkligen igenom på 1960-talet i och med införandet av bättre elmotorer och förbättrad plast. En annan viktig förändring skedde 1954 när GEC ändrade utformningen av hårtorken så att motorn flyttades in i höljet.
På 1970-talet fastställde U.S. Consumer Product Safety Commission på 1970-talet riktlinjer som hårtorkar måste uppfylla för att anses vara säkra att tillverka. Sedan 1991 har CPSC krävt att alla hårtorkar måste använda en jordfelsbrytare så att den inte kan ge en person elchocker om den blir våt. År 2000 hade antalet dödsfall på grund av föntorkar sjunkit till mindre än fyra personer per år, vilket är en stor skillnad mot de hundratals fall av elolyckor som inträffade i mitten av 1900-talet.