Quincy Delight Jones Jr. föddes på södra sidan av Chicago den 14 mars 1933. Hans föräldrar skilde sig strax efter att hans yngre bror Lloyd hade fötts, och Jones pojkar uppfostrades av sin far, en snickare, och hans nya fru. Hon fick tre egna barn och ytterligare tre med Quincy Jones, Sr. Hans biologiska mor, Sarah Jones, gick in och ut på mentalsjukhus, och det var inte förrän i vuxen ålder som Quincy kunde ha en nära relation till henne.
När Jones var 10 år gammal flyttade hans familj till Bremerton, Washington. Förorten till Seattle levde av sjömän från andra världskriget som var på väg till Stilla havet; nattlivet och dess musik var bakgrunden för Quincys tidiga tonår. Tre år senare träffade han en 15-årig musiker vid namn Ray Charles. De två bildade en combo och spelade på lokala klubbar och bröllop, och snart komponerade och arrangerade Jones för gruppen. Efter gymnasiet och ett stipendium vid Berklee College of Music i Boston introducerades Quincy till livet som musiker på turné, en turné som började i New York och gick runt hela världen. Han turnerade med Dizzy Gillespie 1956, Lionel Hampton 1957 och slog sig sedan ner i Paris. Han studerade för Nadia Boulanger och Olivier Messiaen, var musikalisk ledare på Barclay Disques, skrev för Harry Arnolds Swedish All-Stars i Stockholm och ledde musiken till Harold Arlens föreställning ”Free and Easy”, som turnerade i Europa i tre månader och slutade i början av 1960.
Efter en ekonomiskt misslyckad turné i USA med ett storband som bestod av 18 musiker från ”Free and Easy”, arbetade Jones som musikalisk ledare på Mercury Records i New York. Han blev den första afroamerikanska chefen i ett vitägt skivbolag 1964 när han befordrades till vice vd på Mercury. På bolaget producerade han album, deltog i inspelningssessioner med orkestern och skrev arrangemang för artister på Mercury och andra bolag. Jones skrev för Sammy Davis Jr, Andy Williams, Sarah Vaughan, Peggy Lee och Aretha Franklin samt arrangerade och dirigerade It Might As Well Be Swing, ett album med Frank Sinatra och Count Basie Band.
År 1969 skrev Jones på ett kontrakt som skivkonstnär med Herb Alpert’s A&M Records, och Quincys första album med det bolaget, Walking in Space, vann en Grammy för bästa instrumentala jazzalbum 1969. Quincy Jones nominerades senare till 67 Grammys och hade vunnit 25 fram till 1997.
Hans första inbrytning i Hollywood – som också innebar att han korsade en rasbarriär – skedde när han komponerade musiken till The Pawnbroker, en film av Sidney Lumet från 1965. Två filmer som släpptes 1967 hade musik av Jones: In Cold Blood och In the Heat of the Night. Båda partituren fick tillräckligt många röster för att nomineras till Oscars. Jones fick rådet att inte ”konkurrera med sig själv”, så han valde In Cold Blood och det var den andra filmen som till slut vann Oscars. Det hindrade honom inte från att fortsätta att skriva musiken till över 52 filmer.
Även på tv har Quincy Jones musik förekommit, med början 1971 med temalåtar till ”Ironside”, ”Sanford and Son” och ”The Bill Cosby Show” (den första). År 1973 var Jones med och producerade ”Duke Ellington, We Love You Madly”, ett specialprogram för CBS med Peggy Lee, Aretha Franklin, Count Basie, Joe Williams, Sarah Vaughan och en 48-mannaorkester under ledning av Jones. Specialprogrammet var ett projekt av Institute for Black American Music, en stiftelse som bildades av Jones, Isaac Hayes, Roberta Flack och andra musiker i syfte att främja erkännandet av afroamerikanernas bidrag till den amerikanska musiken. Jones skrev också musiken till den mycket uppmärksammade tv-miniserien ”Roots” från 1977.
Som utbränd av att producera filmmusik efter filmmusik slutade Jones 1973 att arbeta för Hollywood för att utforska sin egen popmusikkarriär som sångare. Hans sångdebut skedde tillsammans med Valerie Simpson på albumet You’ve Got It Bad, Girl. Titellåten från albumet låg i topp på listorna under större delen av sommaren 1973. Jones nästa album blev en ännu större succé. Body Heat, som släpptes sommaren 1974, innehöll hitlåtarna ”Soul Saga”, ”Everything Must Change” och ”If I Ever Lose This Heaven”. Albumet höll sig inom topp fem på listorna i över sex månader och sålde över en miljon exemplar.
Under 1974 drabbades Jones av två aneurysm med två månaders mellanrum. Han var nära att dö, men efter sex månaders återhämtning var han tillbaka i arbete, turnerade och spelade in med ett 15-mannaband. Mellow Madness var det första albumet med det nya bandet, som innehöll låtar av George och Louis Johnson, Otis Smith och Stevie Wonder (”My Cherie Amour”).
Hans album The Dude från 1980 innehöll en mängd talanger regisserade av Jones, fick 12 Grammy-nomineringar och vann fem priser. Samtidigt som The Dude släpptes skrev Jones på ett avtal med Warner Brothers Records och skapade sitt eget bolag, Quest. Det tog Jones nästan tio år att göra sitt nästa album, Back on the Block. Under den tiden fokuserade han på att producera hitalbum för andra artister som Donna Summer, Frank Sinatra och James Ingram. 1983 spelade Michael Jackson in en Quincy Jones-produktion, och med 40 miljoner exemplar är Thriller fortfarande det mest sålda albumet genom tiderna. Quincy Jones har också den bäst säljande singeln genom tiderna i bagaget: stjärnkören på ”We Are the World”. En annan triumf för Jones i mitten av 1980-talet var hans produktion av The Color Purple, filmatiseringen av Alice Walkers roman, där Oprah Winfrey gjorde Oscarsnominerad filmdebut.
Jones projekt i början av 1990-talet omfattade bland annat fortsatt arbete med ett pågående, gigantiskt projekt för vilket han samlat material i årtionden, ”The Evolution of Black Music”. Han var också tillbaka i tv, med Quincy Jones Entertainment Company som producerade NBC:s situationskomedi ”Fresh Prince of Bel Air”, samt en veckovis syndikerad talkshow med pastor Jesse Jackson som värd, en av Jones vänner. Quincy Jones arbetade också på en filmbiografi om den svartryske poeten Alexander Pushkin. Filmen var en samproduktion med sovjetiska filmskapare. Quincy Jones Broadcasting och Time Warner köpte en TV-station i New Orleans, WNOL, som Jones skulle övervaka.
Quincy Jones personliga liv var ansträngt på grund av tempot i hans professionella strävanden. Han var gift och skild tre gånger (hans senaste fru var skådespelerskan Peggy Lipton), och hans sex barn har först nyligen kunnat umgås med och lära känna sin far. Dokumentärfilmen ”Listen Up: The Lives of Quincy Jones”, producerad av Courtney Sale Ross, innehåller gripande scener där Quincy konfronterar sin svåra barndom, sin psykiskt sjuka mor och sitt ansträngda förflutna med sina barn. Filmen innehåller också vittnesmål från Frank Sinatra, Ella Fitzgerald, Michael Jackson, Miles Davis, Stephen Spielberg, Barbara Streisand, Oprah Winfrey, Ray Charles, Billy Eckstine och andra. De berättar om ett besatt geni, en arbetsnarkoman och en man med en kreativ briljans som har påverkat praktiskt taget alla aspekter av populärunderhållningen sedan 1950.
1993 meddelade Jones att han skulle starta en tidning kallad Vibe. Tidningen har fått ett gott mottagande som en afroamerikansk musiktidskrift. Det album som Jones släppte 1995 var Q’s Jook Joint. Albumet kombinerade talanger från många av Quincy Jones motsvarigheter som Stevie Wonder, Ray Charles, Sonny Bono och många andra. Albumet var en hyllning till hans 50 år inom musikindustrin. År 1996 släppte Jones ett instrumentalt album med titeln Cocktail Mix.