Hudklåda är ett vanligt problem hos husdjur. Det finns många orsaker, allt från allergier till loppor, med dussintals andra möjliga orsaker. Men det finns en universell faktor hos alla kliande husdjur: de gör alltid saken värre genom att klia sig råa. Det är inget fel med att husdjur ibland kliar sig själva. De flesta djur kliar sig då och då som en del av sin normala putsningsrutin. Detta liknar vissa människor. När min bror vaknar tittar han i spegeln på sin sömniga spegelbild och ger sin egen hårbotten en ordentlig gnuggning och klösning. Han tycker att detta har en stimulerande och stärkande effekt. Kanske känner husdjur på samma sätt.
Hundar kliar sig ofta emellanåt utan särskild anledning. Om man kittlar en hunds mage när den rullar om på ryggen hittar man ofta en ”kittlande bit”. Hunden reagerar på att du klappar detta område genom att sparka med bakbenet som om den försöker klia sig själv. Detta är en normal reflex och inget att oroa sig för. Katter är ännu skickligare på att klia sig själva under sina normala putsningsrutiner. De sätter sig ner och i en yogaliknande ställning lyfter de bakbenet och ger sig själva en rejäl klia under hakan och runt öronen.
Självkliande blir ett problem först när husdjuren börjar skada sin egen hud med sina klor. Detta är vad som hände med TJ. Ivan var van vid att se TJ klia sig själv då och då, men för några veckor sedan märkte han att han verkade göra det kontinuerligt. Och när Ivan tittade noga på TJ märkte han att han alltid kliade sig på ett särskilt område i nacken. Detta skilde sig från hans normala, tillfälliga putsbeteende.
Vid närmare granskning kunde Ivan se att TJ hade utvecklat ett litet rött område på baksidan av nacken. Det fanns ingen uppenbar orsak till detta – han kunde ha blivit biten av en annan katt, han kunde ha kommit i kontakt med ett irriterande ämne eller han kunde till och med ha bränt sig. Om han hade låtit det ömma området vara ifred skulle det ha läkt inom några dagar. Men det kändes kliande för TJ, och han reagerade genom att klia sig där upprepade gånger.
Ivans familj tog in TJ för att träffa mig, och vid det här laget var det ömma området lika stort som ett femcentarmynt, och det blev allt större. Det var rött och sipprade och såg mycket smärtsamt ut. Till och med när jag undersökte honom på konsultbordet försökte TJ komma åt det ömma området med sina bakben. Varje gång han lyckades ge sig själv en ordentlig klåda skadade han det ömma området ytterligare genom att kratta det med de vassa klorna på sina bakfötter. Den här typen av problem kan vara svåra att lösa. Det är en klassisk ond cirkel. Den kliande huden fick TJ att vilja klia sig själv. Genom att klia den kliande huden gjorde TJ den ännu mer kliande, och på så sätt blev situationen värre och värre.
I humanmedicinen kan vuxna bara instrueras att lämna det kliande området ifred, även om jag är säker på att barnläkare har ett liknande problem som veterinärer, med små barn som petar och petar på kliande områden. Inom veterinärmedicinen är vi vana vid att använda olika medel för att förhindra att våra patienter skadar sig själva. Lampskärmsliknande elisabetanska halsband av plast används för att hindra djuren från att orsaka problem genom att slicka och bita sig själva. Bandage används för att skydda sår från djurens inblandning. Det är mycket svårare att hindra djur från att klia sig i nacken – en fyrbent tvångströja skulle vara det enda sättet, och det är inte ett realistiskt alternativ.
Så vad kan man göra för TJ? Svaret var en tredelad strategi.
För det första gav jag honom en antibiotikakur för att kontrollera bakterieinfektionen i den ömma huden. Om det finns bakterier i ett sår producerar de toxiner och andra ämnen som förvärrar klådan. För det andra gav jag Ivans familj en lugnande kortisonsalva att applicera på det ömma området. Detta skulle ta bort en del av det pulserande obehaget, så att TJ skulle vara mindre benägen att klia sig själv. Och för det tredje klippte jag naglarna på TJ:s bakfötter. Katternas naglar är lika vassa som nålar. Nagelklippning förvandlade TJ:s fötter från dolkliknande vapen till vadderade kuddar. Om han nu kliade sig på det ömma området skulle han inte längre kunna skada sig själv på samma sätt.
TJ kom tillbaka för nagelklippning två gånger i veckan under några veckor. Under den tiden krympte det ömma området gradvis och försvann slutligen. Om dina husdjur har kliande hud ska du observera dem noga. Gör de saker och ting värre genom att klia sig? Om så är fallet behöver de veterinär hjälp. Detta är en situation där det definitivt inte hjälper att ”klia sig på klådan”.
Tips
- Ockasionell klåda är en normal del av djurens skötselrutiner
- Överdriven klåda, med röd, öm hud, kräver veterinärhjälp
- Det krävs ofta mänskligt ingripande för att hindra husdjuren från att skada sig själva ytterligare
.