Wynton Marsalis är den mest kända musikern inom den samtida jazzen och hade ett stort inflytande nästan från början. I början av 80-talet var det en stor nyhet att en ung och begåvad svart musiker skulle välja att försörja sig på akustisk jazz i stället för fusion, funk eller R&B. Marsalis ankomst på scenen startade ”Young Lions”-rörelsen och resulterade i att stora bolag plötsligt skrev kontrakt med och marknadsförde unga musiker. Det hade funnits en stor brist på unga trumpetare sedan 1970, men Marsalis plötsliga framträdande inspirerade en helt ny skara brassspelare. Musiken från Miles Davis Quintet i mitten av 60-talet hade hamnat något i skymundan när den var ny, men Marsalis kvintett fokuserade på att förlänga gruppens arv, och snart använde andra ”Young Lion”-enheter Davis sena akustiska arbete som utgångspunkt. I själva verket har Marsalis mest inspirerande arbete varit med ungdomar, av vilka många han har introducerat till jazzen; några unga musiker, som Roy Hargrove, har fått direkt hjälp av Marsalis. Han hittade gradvis sin egen röst genom att utforska tidigare jazzstilar (t.ex. Louis Armstrongs spel), behärska wah-wah-dämparen och studera Duke Ellington. Från och med då hade Marsalis, även när han spelade en Miles Davis-standard, sitt eget sound och har intagit sin plats som en av jazzens storheter.
Son till pianisten Ellis Marsalis, yngre bror till Branford och äldre bror till Delfeayo och Jason (Marsalis-klanen som helhet kan med rätta kallas ”The First Family of Jazz”), fick Wynton (som är uppkallad efter pianisten Wynton Kelly) sin första trumpet vid sex års ålder av Ellis arbetsgivare, Al Hirt. Han studerade både klassisk musik och jazz och spelade i lokala marschorkestrar, funkgrupper och klassiska orkestrar. Marsalis spelade första trumpet i New Orleans Civic Orchestra när han gick i gymnasiet. Han gick på Juilliard när han var 18 år och 1980 gjorde han sina första inspelningar med Art Blakey Big Band och gick med i Jazz Messengers.
1981 var den unge trumpetaren jazzvärldens samtalsämne. Han turnerade med Herbie Hancock (vilket resulterade i en dubbel-LP), fortsatte att arbeta med Blakey, skrev kontrakt med Columbia och spelade in sitt första album som ledare. År 1982 bildade Marsalis inte bara sin egen kvintett (med brodern Branford, Kenny Kirkland, Charnett Moffett och Jeff ”Tain” Watts) utan spelade också in sitt första klassiska album; han rankades omedelbart som en av de bästa klassiska trumpetarna genom tiderna. Hans kvintett med Branford varade fram till slutet av 1985, även om det uppstod en spricka mellan bröderna (lyckligtvis var den bara tillfällig) när Branford slutligen lämnade bandet för att turnera med Stings popgrupp. Vid den tiden var Wynton en superstjärna och vann ett oräkneligt antal priser och omröstningar.
Marsalis nästa grupp bestod av pianisten Marcus Roberts, basisten Robert Hurst och trummisen Watts. Med tiden växte gruppen till en septett med fyra horn med trombonisten Wycliffe Gordon, altisten Wes Anderson, Todd Williams på tenor, basisten Reginald Veal, trummisen Herlin Riley och (i början av 90-talet) pianisten Eric Reed. Marsalis utvecklade verkligen sitt skrivande under den här perioden (influerad av Duke Ellington) och septetten visade sig vara ett perfekt sätt för hans arrangemang. Även om Marsalis hade upplöst bandet 1995, uppträdde många av musikerna fortfarande i hans specialprojekt eller med Lincoln Center Jazz Orchestra.
1997 blev Marsalis’ maraton Blood on the Fields (som gavs ut som en uppsättning med tre CD-skivor) det första jazzbaserade verk som vann ett Pulitzerpris. Standard Time, Vol. 5: The Midnight Blues följde ett år senare. När så många jazzjättar gick bort fortsatte Marsalis betydelse (som trumpetare, ledare, författare och talesman för jazzen) att växa. Standard Time, Vol. 4: Marsalis Plays Monk följde 1999 och sammanföll med den populära PBS-specialen. Som om åtta riktiga inspelningar 1999 inte vore nog gav Columbia och Marsalis ut en otroligt prisvärd uppsättning med sju skivor med titeln Live at the Village Vanguard. I mitten av 2000 släpptes Marciac Suite och Goin’ Down Home. Två år senare hyllade Marsalis bluesen på All Rise. Därefter kom hans första arbete för Blue Note, The Magic Hour, ett album med originalmaterial som släpptes i början av 2004. Senare samma år släppte skivbolaget Unforgivable Blackness: The Rise and Fall of Jack Johnson, Marsalis soundtrack till Ken Burns dokumentärfilm. Marsalis andra studioalbum för Blue Note, det politiskt och socialt medvetna From the Plantation to the Penitentiary, följde 2007.
2008 samarbetade Marsalis med countryikonen Willie Nelson för livealbumet Two Men with the Blues, där duon uppträdde under två kvällar i Lincoln Center. Året därpå släppte Marsalis konceptalbumet He and She, där han utforskade temat relationer mellan män och kvinnor. År 2011 återkom han med livealbumet Here We Go Again: Celebrating the Genius of Ray Charles, där han återigen fick spela tillsammans med Nelson och sångerskan Norah Jones. Samma år var Marsalis, som tidigare medverkat på gitarristen Eric Claptons album Clapton från 2010, återigen tillsammans med rock/blues-mästaren på konsertalbumet Play the Blues: Live from Jazz at Lincoln Center. År 2011 bidrog Marsalis med musiken till Burns dokumentärfilm Prohibition.
Under de kommande åren höll Marsalis sig sysselsatt med att uppträda, samt att regelbundet framträda i tv som kulturkorrespondent för CBS Sunday Morning. Han anslöt sig också till Jazz at Lincoln Center Orchestra (JLCO) för Live in Cuba, en tvåskivutgåva från 2015 med ensemblens första framträdanden någonsin på Kuba. År 2016 släppte Marsalis The Abyssinian Mass, en inspelning av hans komposition från 2008 till minne av 200-årsjubileet av Harlems Abyssinian Baptist Church. The Abyssinian Mass är ett omfattande verk som visade upp kopplingarna mellan världslig och sakral musik och där JLCO medverkade tillsammans med Damien Sneed och Chorale le Chateau. I början av 2017 släpptes The Music of John Lewis, en konsert från 2013 på Lincoln Center som hyllade Modern Jazz Quartet-grundarens musik och där samarbetspartnern Jon Batiste medverkade. Konsertsamlingen United We Swing: Best of the Jazz at Lincoln Center Galas, utkom 2018 och visade upp Marsalis septett tillsammans med gästande storheter som Ray Charles, Bob Dylan, Eric Clapton med flera. Big Band Holidays II och soundtrackalbumet Bolden kom 2019, där Marsalis stod för musiken till filmen som bygger på den tidiga jazzcornetistens liv, Buddy Bolden. År 2020 gav Marsalis ut det mörka och satiriska eposet Ever Fonky Lowdown med Jazz at Lincoln Center Orchestra, vokalisterna Camille Thurman och Doug Wamble och berättelse av Wendell Pierce.